mina ögon mina ögon

En gammal sliten höghusfasad. fylld av fönster.
Ljudet inifrån rummet. en städerska putsar snabbt de stora fönstret med en skrapa. Nästa, lite mindre fönster. Putsar det lika snabbt.
Drar igen gardinen.
Försvinner (för att ganska snart återkomma en våning ner).
Likadana fönster.
Likadana fönster.
drar igen gardinen även där.
Försvinner igen för att snabbt återkomma en våning ner.
Putsar det stora fönstret, snabbt.
Lämnar gardinen. Pustar det lilla fönstret. Öppnar det. Tittar ut. Ljudet ifrån gatan hörs plötsligt.
Innan dess bara ljudet inifrån rummen.

Komma i koma

Här är en slam jag suttit och skrivit på idag, och läst och läst. Den är inte helt klar men jag vill ändå lägga ut den.

lyssnar ni som en lärare efter den uppställda raden
orden bor i en håla ovan jorden med en käkakustik som är utdragen
som slipar tungan på den främre raden, kan känna den där bakom,
du vill ha den?
instoppad inslingrad som en orm bakom bladen
vänder du tar du den satsen från magen och
torkar saliven som droppar från kragen
som bildar ett hav utav längtan jag sa
den är hemlig för alla men här,
vill du ha den?

läker du skallen som bruset i glaset
tuggar på insidan kinden såsom gamen på aset
och slickar på fingret för att känna på vinden
som vänder emot
det är dragit åt de hållet
håller han hårt om dom handfulla brösten
redan til hösten kommer jag loss
han säger det är skönt pågrund av friktionen
som att motståndet inte fanns där från början mellan oss

så är situationen, vill du ha den?
eller ligger du hemma och skaver med samma kadaver
skedar i en gemensamt billigt investerad sänggavel
och pillar ludd ur samma navel som blir en sträng
mellan er och framtiden
kanske

jag strängade om för annan stämning
lite till, en liter vin
och sen är jag så söt att dina ögon får diabetes
och det är vi och dom andra dåliga replikerna
som gör kvällen

och du är välkommen in i min vågräta koma
min uppmätta tid i en stad så man
rör sig
bekräftelsesjukt
utan gemensam frukost
men fan vad skönt
vinden blåser inga tårarna till torka
om jag är våt
eller hal
om han går om han orkar, han låter
mig komma och galen
är tanken jag vaknar till
handen som startar från vaden
och upp över låren blev såren inslingrade i bladen vi saknar
som eva och adam men orden som håller mitt gomsegel stadigt
seglar med förbundna ögon på havet
och de är långt fler än sju
det finns en slav i mig som inte längre känner dygnsrytmen nu

mina ögon mina ögon

Ingen är i rummet förutom killen på sängen.
Sol utanför källarfönstret som är skitigt.
en ryggsäck, en svart som ligger på hans rygg lite upp mot huvudet.

Morsan har nyss gått iväg till jobbet.

Där är någon musik på för hög volym som fyller upp hela rummet
annars tonårstristess.

en annan kille knackar på fönstret, står över sin cykel utanför och sparkar lätt med foten mot fönstret. Böjer sig ner och tittar samtidigt in.

Killen i sängen lyfter sig upp ur sängen, han har legat i sängen med skorna på.


Jag hör dom cykla iväg.

mina ögon mina ögon

det är tidig morgon. har vi sovit? man känner tydligt närvaron mellan oss fast jag satt en kamera mellan. är din trosor vid fotknölarna snart, eller är dom på höfterna? du ler som en unge som tänkt sätta sig på huk och kissa.

dom är vid fotknölarna, flyter runt i vattnet. du ler och sätter sig ner med benen i kors. stan sover under taken men vaknar om ett tag. jag filmar dig länge där du sitter. du berättar om något. vi är hungriga.

du frågar om du får filma. Du tar kameran.

Jag står upp på taket. du filmar mig underifrån först. Jag går en liten bit bort. Står vid takkanten och tittar ner. Nu hoppar jag säger jag. du har redan zoomat in mitt ansikte. Jag ler och det är nästan inte ett dåligt skämt. bara något jag säger för att jag är trött. kanske bara säger det för att säga det liksom. för att det är så långt ifrån verkligheten.
Kom, säger du och lägger kameran bredvid dig och ser nästan ingenting

ansiktsdraget

jag kan inte höra trösten när gomseglet
spricker rösten skickar eko av bråken
och jag lägger ögonlocken för öronen

hela havet stormar
ansiktet stramar
två vilda gamar
slår sina vingar iväg ur bröstkorgen åt varsitt håll

Färgfällningen

I din närmaste gemenskap finns en samlagsställning
som separerar
oss
och det som var vi på varje tillställning
blir en social färgfällning
(kan ske i både vått och torrt tillstånd. Textilier och material som fäller färg i torrt tillstånd innebär uppenbar risk att färgen överförs till en oönskad plats.

Färgfällning i vått tillstånd kan bero på antingen överskottsfärg i produkten, eller blötläggning vid för låg eller för hög temperatur än produkten tål. Merparten av textilier med starka färger är märkta med en rekommendation om tvättning separat de första gångerna. Att tvätta enstaka plagg i hushållstvättmaskiner innebär som regel slöseri med både vatten och energi då de sällan är konstruerade för att hantera så lite tvätt.

Textilier som rekommenderas hög tvättemperatur (över 40 grader) kan fälla färg om de tvättas vid 40 grader.

För att åtgärda färgfällning som överförts till en oönskad plats kan man försöka tvätta ur den skadade textilien igen innan den torkat, i angiven temperatur. Vid stark färgfällning som satt sig på andra textilier kan i svårare fall enda lösningen vara att färga om textilierna helt och hållet med textilfärg.)

utvecklingsstörningen

fick ett guldarmband av en kille och nu kliar det runt armen
kliar sönder hela armen
av oförklarliga eksem
som påminner om barndomen
och jag försöker reda ut vad det är
som kliar sönder det här
ända ifrån barndomen
vänder jag fram underarmarna
och det är fan inte okej att komma dragandes med det där

jag fick en tand som försvann
en gång
en framtand som sköts ut
av en kula från barndomen
står jag så jävla tandlös utanför dörren nu
och som i barndomen kliar kroppen
och jag försöker reda ut det här
vad det är och du säger
filmen är
ja vad sa du?
det är fan inte okej att komma dragandes med det där

tanden
ruttnade på baksidan flera år senare trodde jag
men tandläkaren sa att det inte var så
jag trodde på det
och ingen ser
där bakom
och det var länge sen nu
ser det mer jävligt ut nu än då
jag ler ändå
längst den främre raden, uppställda raden
fyllda salen i min mun kan jag dra den
tungan och känna det där bakom